Skrattet The Laughter 1999/2012 I utställningen Passioner Nationalmuseum Stockholm 2012.
Three-channel videoinstallation. Each about 6 min.
silent colour PAL
Vad får oss att brista ut i skratt? Varför visa tänderna och ge efter för diafragmans spastiska sammandragningar? Skrattet kan utlösas av en okontrollerbar lustförnimmelse, av att vilja dölja sin blygsel, som en spänningslösare, en social korrektion, som ett sätt att släta över ett eget misstag eller poängtera någon annans.
Genom skrattet visar barnet igenkännande och trygghet. Från det ursprungligt härmande leendet till det generade leendet, glädjefyllt skratt, skratt åt en komisk situation, skratt inom en grupp, aggressivt skrattande åt en utanförstående och slutligen skadeglädjen är den något deprimerande utveckling som skrattet har enligt barnpsykologin.
Henri Bergson talar om hur vi upplever en människa som skrattretande när hon uppträder på ett automatiskt vis. Darwins och Duchennes vetenskapliga utredande av skrattets mekanismer framstår som komiska för att de både betraktar och beskriver människan just som en automat.
Skrattet är också ett maktmedel: mer än en naken kejsare har erfarit det förödande i att framstå som löjlig. Mellan medmänniskor kan skrattet användas för klassificering och rangordnande, att innefatta eller utesluta individer i en grupptillhörighet.
Att skratta åt sig själv kan också vara ett sätt att förekomma andras löje eller undslippa deras kategoriseringar.
Staffan Redins videoinstallation är baserad på material från sin mammas smalfilmer, G B Duchennes The mechanism of human facial expression, Charles Darwins The expressions of the emotions in man and animals och Henri Bergsons Skrattet (Le Rire ).