utdrag ur Skrattet av Henri Bergson

Varje händelse verkar komisk, som leder vår uppmärksamhet på en människas fysik, när det egentligen rör sig om hennes andliga väsen.

Det tycks som om det komiska inte vore i stånd att framkalla sin skakning, om det inte faller ned på en alldeles lugn och slät själsyta. Komikens naturliga jordmån är likgiltigheten.

Det komiska fordrar således, för att frambringa hela sin verkan, liksom att hjärtat ett ögonblick bedövas till känslolöshet.

Man smakar inte det komiska, ifall man känner sig avskuren från andra. det tycks som om skrattet behövde ett eko.

Komiken är med ett ord automatism, rörelse utan liv. Den betecknar alltså en ofullkomlighet hos individen eller gruppen som påkallar omedelbar rättelse. Skrattet är en samhällelig åtbörd, som understryker och näpser en säregen tankspriddhet hos människor och vid tidernas förlopp.

När den komiska figuren automatiskt följer sin idé, slutar det med att han tänker, talar, handlar som om han drömde. Men drömmen är också en utlösning. Att hålla beröringen vid liv med människor och ting, endast se det som är och blott tänka det som hänger samman, fordrar en oavbruten spänning av intelligensen. Denna spänning är det vi kallar sunda förnuftet. Det är en form av arbete. Men att lösgöra sig från tingen och ändå varsebliva deras bilder, att bryta med logiken och ändå hopknyta idéer, detta är just vad man kallar en lek, eller om man hellre vill, lättja. Den komiska orimligheten ger oss alltså från första början intryck av att vara ett tankespel. Vår första ingivelse är att ta del i denna lek. Den vilar oss, det vederkvicker oss från mödan att leva.

Skrattet är helt enkelt verkan av en mekanism, som naturen dragit i oss, eller, vad som nästan kommer på ett ut, verkan av en mycket lång vana, vunnen under samhällsliv. Det knallar löst av sig själv, verkligen slag i slag. Det har inte tid att var gång se sig om var det träffar.

I denna mening kan skrattet inte vara fullkomligt rättvist, Jag upprepar att det heller inte bör vara kärleksfullt. Dess uppgift är att skrämma genom att väcka förödmjukelse. det skulle inte lyckas härmed om inte naturen för detta ämdamål lämnat kvar även hos de bästa människor en liten grundfond av elakhet eller åtminstone av malis.

Komiken är med ett ord automatism, rörelse utan liv. Den betecknar alltså en ofullkomlighet hos individen eller gruppen som påkallar omedelbar rättelse. Skrattet är en samhällelig åtbörd, som understryker och näpser en säregen tankspriddhet hos människor och vid tidernas förlopp.

Så rullar böljorna outtröttligt över havets yta, medan de djupa lagren vilar i orubbad ro. Vågorna brytas, kämpar och söker nå jämvikt. Det vita skummet följer lätt och muntert deras skiftande konturer. Stundom lämnar vågen, som drar sig tillbaka, en kant av detta skum på strandens vita sand. Barnet som leker där kommer och tar en hand full och förvånas, när det ögonblicket efter inte håller mellan sina fingrar annat än några droppar vatten, men ett vatten vida saltare, vida bittrare än böljans som bar det dit.
Så födes skrattet, liksom detta skum. det bär bud på samhällslivets yta om välvningar som inte går på djupet. Det tecknar i ett nu deras rörliga former. Skrattet är, det också, ett skum, mättat med salt. Som skum pärlar det upp. Det kallar vi munterhet. Tänkaren som griper efter en handfull för att smaka finner för det mesta att det smält ihop till nästan ingenting, som dock smakar bittert.

översättning Algot Ruhe 1910