Pierre Drieu La Rochelle

Ur Hemlig dagbok:

Som barn var jag vild och melankolisk. Långt innan människorna hade burit hand på mig och sårat mig, långt innan jag kände någon ånger över att ha sårat andra, gömde jag mig för dem. Jag spelade död. Jag kände en sorgsen och ljuvlig berusning när jag låg under en säng, i ett tyst rum, när mina föräldrar inte var hemma.
Jag föreställde mig själv liggande i en grav.
Trots min religiösa uppfostran och allt man hade berättat för mig om himlen och helvetet, att vara död var inte, i min föreställning, en fråga om att vara här eller där, i någon befolkad värld där andra skulle kunna se mig: det var att befinna sig på en plats så mörk och så okänd att den var bortomvärldslig, en plats där jag kunde höra någonting falla, droppe för droppe – något obeskrivligt, som varken tillhörde mig eller någon annan, ett raffinerat extrakt av allt som levde och som man kunde se eller som levde men som man inte kunde se, något som existerade på ett annat, oändligt åtråvärt vis.

En dag upptäckte jag att det fanns något som kallades självmord. Jag minns exakt hur, efter att ha hört ett samtal, jag förstod att en människa kunde döda sig själv, ta sitt eget liv.
Det faktum att tillgången till, vad jag föreställde mig vara den absoluta lättheten, den magnifika slutgiltigheten, den oåterkalleliga kraften i denna handling fascinerade mig. Den fyllde mig med samma söta, subtila, bultande, underbart sällsamma känsla som jag hade upplevt så många gånger då jag legat under sängen. Vad som tilltalade mig mest med att ta sitt eget liv var att det gjordes i ensamhet, skyddat från andras blickar, det begicks i mörker och tystnad och att det för alltid skulle lämna mig förlorad utom mig, underbart överlämnad till den makt vilken jag hört falla inom mig, droppe för droppe.

När vi köade i miljoner på väg till de oändliga slagfälten hade jag för första gången i mitt liv den förkrossande och definitiva upplevelsen av att människan hade drunknat i mänskligheten.
Alla falska föreställningar om originalitet, om personlighet, om värdighet, om individualitet som man kan ha i den skenbart fredliga världen – vilka mångfaldigades i den ordnade och lugna perioden före 1914 – upplöstes. Jag var en myra vilse i en myrstack. Av brist på andra människor gentemot vilka jag kunnat urskilja mig blev jag ourskiljbar för mig själv. Plötsligt var jag återförd till ensamhetens mystik, till förlusten av jaget i ensamhet och till sökandet inom sig själv efter något som inte är ens eget jag. När jag nu ändå var förlorad, varför skulle jag inte förlora mig ännu mer? Där fanns bara ett sätt att återhämta mig från denna förlust av mig själv i allting, av mig själv och allting i ingenting – att förlora mig själv helt och hållet. Berusningen tilltog, och med den begäret att dricka ännu mer – det begär som plötsligt griper drinkaren och får honom att tömma den dödliga droppen på glasets botten..

Jag har ännu en viss omtanke om den där lilla figuren som jag var i det ögonblicket. Jag gillar den noggranne lille grabben som föredrog
sin egna lilla pöl framför den soppa som alla andra simmade runt
i och som, av alla de hundratals miljoner kulor som visslade kring öronen, ville välja en för sig själv, likt en juvel i en ask.
Precis så gestaltade sig individualismens död, det var tre år före Oktoberrevolutionen.

Under de sista två åren av den tyska ockupationen levde jag i en förtrollad atmosfär som jag fann alltmer fängslande. Jag hade lämnat massorna och alla som tänkte som massorna för länge sedan.
Detta hade fyllt mig med en känsla av självtillräcklighet. Så djupt hade detta påverkat mig att jag gradvis drog mig undan från allt det som bar upp min personliga oavhängighet för något som hela tiden rörde sig från jaget till Jaget.

Jag lekte med ödet. Jag kunde utan svårighet ha dragit mig tillbaka i tid, ha slutat med mina skriverier och demonstrationer, särskilt sedan jag tydligt hade sett trotsigheten och misstagen i Hitlers politik på ett tidigt stadium och kunde, helt legitimt ha övergivit den svårförsvarade europeiska saken. Från en politisk synpunkt hade det rentav varit min plikt. Men jag ville inte göra det. I vad jag sade och skrev undvek jag att visa omfattningen av det förakt jag kände för Hitler, som förstörde Europa i lika hög grad som sina fiender. Jag undertryckte den föraktfulla likgiltighet som en man med en gnutta intelligens kan känna för sina vänner och varigenom han, intellektuellt om än inte känslomässigt, placerar dem på samma nivå som dem han hatar.

Det i mig som jag upplevde som andligt, odödligt och oförstörbart var precis det som inte var specifikt för mig. Under mina ögonblick av fullbordan och klarhet kände jag alltid att det som var viktigt för mig och i mig var det som inte var jag, det som var en del av något annat än jag, någonting helt främmande och motsatt mig själv.

Fascismen har varit det mest fantastiskt effektiva kamouflage för en stor rörelse hos borgarklassen, en rörelse som varit våldsamt romantisk liksom allt som skapats av denna klass varhelst den har frodats, och denna rörelse är förtruppen till den verkliga socialistiska revolutionen. Från denna synvinkel har vi inte misstagit oss. Vi Europeiska Fascister kommer att visa oss vara just så revolutionära som vi alltid önskat. Vi kan dö nöjda. Vi har genomfört ett uppdrag i Europa som andra folk varit oförmögna att göra. I framtiden kommer Kommunisterna inse att vi öppnade en väg för dem inom ett område där deras egna framgångar varit ganska begränsade.

Frestelsen återkommer, mycket stark. Kanske har jag tillräckligt för att göra det: lite laudanum kombinerat med några piller dielat.
Jag skall göra det i en skog, eller nära en flod, sedan falla i floden när jag somnar. Jag oroar mig för kylan i vattnet. Men jag är utled på den här nya romanen, utled på huset, utled på Frankrike, framför allt utled på Europa, utled på jorden (världen). Jag kan omöjligt längre intressera mig för “saker”, “människor”, “problem”.
Jag gör inga framsteg i min koncentrationsförmåga. Den där romanen distraherar mig. Dessutom är jag inte en man för koncentration, långt därifrån. Jag är en drömmare, det är något helt annat.

I längden skulle jag inte stå ut med att vara bunden till en kvinna som inte varje dag erbjöd mig verklig skönhet. Så få kvinnor jag har haft. Och så många mediokra. Som de älskar det mediokra… De söker en fristad i det allmänna, vardagliga, eftersom de vet att förr eller senare kommer vi att låta dem falla tillbaka i det.
De imiterar män… Aldrig för en sekund har en kvinna övertygat mig om att hon har någon originalitet, någon initiativförmåga, inte ens ifråga om kärlek.
Jag föredrog prostituerade eftersom de var stumma.
Instiktivt har jag alltid fruktat kvinnor. Det var därför jag gick till bordellen.
Jag skämdes för att vara en som tillfredställde kvinnor.
Det stod helt klart för mig att jag inte var en riktig man,
jag hade inte ett tillräckligt fysiskt mod.
Visst fanns det massor av män som kunde ha dödat mig i strid. Ändå är en man som inte kan försvara och skydda sin kvinna inte en verklig man.
Jag som hade haft så många kvinnor kunde kanske ha kunnat få just de jag verkligen åtrådde (men det var så få jag verkligen kände ett begär efter, jag vände mig bort vid minsta svårighet, minsta fördröjning). Dem jag älskade, älskade jag bara i ett deliriskt tillstånd av förföljelse.
Faktum är att mina relationer till kvinnor har styrts, snarare än av ett förföljelsens delirium, av en känsla av verklig underlägsenhet.

På det hela taget har jag levt som en sybarit.

Vid arton års ålder var jag ett vilddjur; jag var aldrig ute i världen; jag närmade mig aldrig flickor eller kvinnor som var anständiga. Från morgon till kväll läste jag och drömde i all oändlighet om hjältinnor; men jag hade fått en sådan smak för dessa drömmar,
för de ljusa drömmarna var blandade med de mörka, att jag glömde att dessa känsliga varelser faktiskt var av denna världen.
Min sexuella misär berodde på en social faktor: eftersom jag inte dansade fick jag aldrig tillträde till det fryshus som är de unga flickornas värld.

Den beundransvärda egoismen, den häpnadsväckande subjektiva idealism som skapar en bordell. Det gjorde mig inget att andra hade begagnat sig av en kvinna många gånger före mig och skulle komma att begagna sig av henne många gånger efter mig. Hon existerade bara i mina händer och inför mina ögon.

När samhället avlägsnar sig från kriget kommer all passion och framförallt all kärlek att dö bort. Vad är det för en älskare som inte längre kan döda sin rival och som rivalen inte kan döda? Vad är det för en man som inte är starkare än en kvinna, som inte är redo för större utmaningar? Hur ska en kvinna kunna acceptera förlossningens smärta om inte hennes man kan gå i strid?

Under flera år efter det förra kriget kunde man tro att jag var väldigt intresserad av kvinnor. I själva verket var jag betydligt mer intresserad av män. För mig är den manliga vänskapens drama själva politikens hjärta.

Ni kan alltid gnägga; ert skratt är en bekännelse. Vi vet hur många bland er som är pederaster, sadister, impotenta. Om vi inte visste vad som försiggår i era sängar kunde vi lätt gissa det efter hur ni skapar era kläder, era möbler, era hus och era regeringar.
Lawrence har satt in stöten mot problemets själva hjärta; med honom är allt utmanande, allt dekadent, blottat och förtärt.

Pierre Drieu La Rochelle